Drömmen om ett växthus har grott länge. Med vår lilla tomt på dryga 600 kvadrat har dock fantasierna grusats av tvivel. Dessutom är större delen av tomten en sluttning. Ju mer man läser i frågan desto säkrare blir man, ska man skaffa ett växthus så ska det vara stort. Men vart ska det stå? Får det verkligen plats? Skuggan från den gigantiska tallen på gränsen mot grannen omöjliggör mången placering. Det går nog inte, men kanske ett litet hus ändå? På näthinnan finns det engelska växthuset i vitt med murad grund omgiven av prunkande grönska. Ska man köpa ett sådant blir det att rota fram flertalet tusenlappar. Realistiskt tänkt hamnar det viktorianska på hyllan. Ett litet vanligt växthus då? Det kan man ju få för några tusen. Ja, varför inte? Säkert goda odlingsmöjligheter, men inte i närheten av det estetiska i drömmen och så var det, det där med placeringen också. Den enda görliga är utefter planket på baksidan. Ett hus med sadeltak kräver då stor yta, man måste ju kunna komma in i huset på något sätt och de flesta mindre hus i human prisklass har dörren på kortändan dvs. placeringen måste bli tvärs över, i vinkel mot planket. Jag undrar vart gräsmattan tog vägen? Nej, ett "halvt" hus mot planket vore det bästa..............kanske, eller?
När min kära kollega Anna pratar så varmt om sitt växthus blir jag riktigt avundsjuk. Jag måste bara fixa ett eget! Det skulle ju vara så mysigt!! Så går konferensresan till Vaxholm och vi hinner strosa en snabb sväng på stan. Plötsligt står det bara där, växthuset som skulle passa som handsken i min trädgård. Nu trillar alla poletter ner och jag inser förstås det jag borde gjort för länge sedan. Glöm alla nya köpehus i världen, här ska byggas ett eget hus! Ett personligt växthus anpassat för platsen, tomten, odlingarna och behoven. Inte för att "projekt växthus" blev mindre direkt, men faktiskt än mer lockande. Huset i Vaxholm får vara "mall" för mina planer framöver! Tursamt nog fotograferade Anna skapelsen. Visst är det läckert!?
Innan jag ens kan fundera över att starta upp det hela måste jag bearbeta maken och få med honom på tåget. En tillsynes oöverstiglig uppgift kan tyckas då vi i nuläget behöver lägga våra besparingar på helt andra saker. En ny TV anser min äkta hälft är stört nödvändigt, då vår gamla luktade bränd plast och var tvungen att kasseras (numera kollar vi på grannens gamla). Sedan var det bytet av pannan i vårt hus, säkert ett nödvändigt ont i höst(hugaligen jag vågar inte ens tänka på prislappen) och planerna på att ta upp en källartrapp till stora förrådet. Under dessa omständigheter berättar jag i eld och lågor för maken om mina fantastiska växthusplaner och han svarar likgiltigt: Mmm, jaha...............
Då finns det bara en sak att göra; att använda en annan taktik. Jag startar växthusprojektet i smyg och sedan inviger jag honom lite efterhand, det brukar fungera.......................
/Catarina
Så har jag inhandlat ytterligare ett fårskinn. Jag kan inte få nog av dem. De ulliga, mjuka är så oemotståndligt inbjudande och de bidrar till hemtrevnad i allra högsta grad tycker jag. Hanna, på jobbet har egna får och säljer skinn en gång per år. Jag kunde förstås inte motstå den här gången heller. Fåret i fråga har dock en alldeles speciell historia. Från början köpte Hanna in det som avelstacka från någon tjusig farm norröver(de kvalitativa lockarna avslöjar ju att detta har varit ett får av rang!), men efter ett tag tyckte hon att tackan började få manliga drag och tydliga spår av bagge-beteende. Det visade sig då att det var en bagge! Tyvärr fick han snabbt sätta livet till för att det inte skulle hända några olyckor där hemma i hagen. Numera pryder transvestitfåret vår hallbänk härhemma. Tänk så det kan bli!
Lite varstans dyker den upp, favoritväxten digitalis och ibland på de mest olämpliga ställen. Här tillsammans med björnbärsbusken. Går man förbi hör man även här ett febrilt surrande för inne i klockorna gömmer sig den frestande nektaren.......
